Some Thing Folk
av Ligia Lewis
En framtid skriven i det förgångna,
en svårfångad saga.
En slags ”folk”, för nu.
Cullberg presenterar ett helt nytt dansverk av koreografen Ligia Lewis. Some Thing Folk utspelar sig i en framtid och ett nytt koreografiskt landskap inspirerat av medeltiden.
I arbetet söks i kroppen efter nedärvda historier, utforskas folkberättelsernas mystik, skapas ett påhittat ”folk” för att söka samvaro i det som är annorlunda.
Ligia Lewis är inspirerad av den feministiska teoretikern Zakkiyyah Iman Jackson och kulturantropologen Elizabeth Povinelli. I Some Thing Folk utforskar hon, tillsammans med Cullberg, komplexa gestaltningsformer och konfronterar olika historiebeskrivningar.
Se intervju med Ligia Lewis på Youtube.
Ligia Lewis om verket:
I detta specifika, historiska ögonblick, med sitt starka fokus på sociala och politiska rörelser samt det våldsamma politiska motståndet de möter, ser jag en reaktionär “nativistisk” återgång blandad med en multikulturell nostalgi. Med det menar jag att vi på den konservativa kanten ser högerextrema grupper återvända till en tillrättalagd nationell myt, medan det på den mer liberala sidan finns en kulturell återgång till någon sorts nativistisk fantasi om vad det innebär att vara ”den andre” – uttryckt genom ytliga firanden av olikhet, utan den kritiska udden.
Jag ville arbeta med idén om “folk” inte som något fast eller exotiskt, utan som något i ständig förändring: ett framväxande, utvecklande kollektiv format av inre olikheter och medvetet om samtidens våld.
– Hur förstår du relationen mellan koreografi, folk och Volk? I utvecklingen av detta dansverk, hur närmar du dig olika skikt av koreografi (med) folket – från grupp till gemenskap till nation?
Jag har förstått att koreografi i sin mer traditionella euro-amerikanska användning är en föråldrad pålaga på kroppen. Jag har arbetat med en kroppslig praktik där elva mycket olika kroppar placeras i rummet genom en noggrant organiserad manipulation av tid.
Hyperkonstruerade och realtida undersökningar utförs genom en serie handlingar (”folking/figuring”) och aktiviteter (”landscaping”), så att en visuell och musikalisk komposition växer fram.
Varje kropp i rummet använder sin egen tyngd som vägledare, men detta formas genom en fysisk praktik jag utvecklat, där vi arbetar med att falla tillsammans – att hitta hud, ben och blod hos oss själva och varandra.
Med detta verk hoppas jag också kunna förmedla att spöken, gastar och monster i våra sagor egentligen handlar om oss – symboler för att vi ska kunna se oss själva och hur vi är delaktiga i nutidens grymheter, gjorda till monster vare sig vi står passivt vid sidan av eller direkt och indirekt orsakar skada.
“Nationen” som idé är en fälla jag vägrar gå i. Vi dansar för att göra oss av med sådana konstruktioner.
Kommande föreställningar