Stamping Ground

Stamping Ground är, liksom den drygt ett år äldre Nomader, inspirerad av de rituella danser som dansas av Australiens urbefolkning, aboriginerna. Sommaren 1980 be­sökte koreografen Ji?í Kylián aboriginerna under sitt sökande efter ”en pånyttfödelse för dansen”.

På Groote Eylandt, en ö utanför Australiens nordkust, fick han uppleva en ceremoni där nästan alla aboriginstammar deltog. Här fick Ji?í Kylián alltså en unik möjlighet att studera deras olika dansstilar. Varje stam har sitt rörelseidiom, men de bygger alla på ett och samma grundmotiv, nämligen stampandet. De nomadiska aboriginerna märker ut varje ny lägerplats med en stampande dans om ska skrämma bort de onda andarna. Dansen har alltså en religiös innebörd, men den är också ett sätt att kommunicera. En dansare kan vara lekfull eller utmanande, men han vänder sig aldrig mot de andra. Dansen är en grupphandling, där varje individ kan uttrycka sin personlighet. Men i motsats till västerländska dansare är det ingen som profilerar sig på bekostnad av de andra. Ett slående drag hos de australiska danserna är de naturliga rörelserna. Trots att de ofta är svåra att utföra förefaller de helt självklara och det gäller också spegelrörelserna (dvs när några kropps­delar rör sig i motsatt riktning mot de övriga). Dansen är, liksom aboriginerna själva, intimt förknippad med naturen och dansarna imiterar ofta kängurur, emuer och andra djur. Det råder fullständig balans mellan natur, människa och djur. Aboriginernas riter är jordbundna. Dansarna utför sina rörelser nära marken och med böjda ryggar. Och när de hoppar gör de det utan att först böja knäna och utan ansats, ”precis som när en fjäder spritter loss”, som Ji?í Kylián formu­lerade det. Och det är en märklig syn när man vant sig vid att se ett anlopp.

Stampingarna, hoppen, djurimitationerna, spegelrörelserna, och aboriginernas ex­pressiva kraft, allt detta har inspirerat Ji?í Kylián till Stamping Ground. Men han har inte kopierat aboriginernas rörelser. De betraktar sina riter som person­liga ägodelar och skulle aldrig acceptera att de plagierades. Ji?í Kylián utgår från deras idéer, men det idiom han utvecklar är hans eget. Stamping Ground och aboriginernas dans är två helt olika saker”, säger han. ”Jag reste inte till Australien för att kopiera ur­befolkningen.” Vissa av aboriginernas organisationer har beskyllt Kylián för kulturell likplundring, men den kriti­ken avvisar han bestämt: ”Jag anser att kulturer kan inspirera varandra. Även om vi inte kunde tala varandras språk, kunde vi kommunicera genom dansen. Och det borde man kunna göra utan att det får politiska implikationer. Jag är oerhört väl medveten om aboriginernas situation. Jag vet hur de måste kämpa för att försvara sin kultur och sitt land och jag tvekar inte ett ögonblick att stödja deras kamp. Men jag anser att en koreograf är en koreograf och inte politiker. Det är dansen som är min uppgift och det var utgångs­punkten för mitt arbete i Australien.”

Mötet med de australiska stammarna blev för Ji?í Kylián början till ett sökande efter ur­kraften, efter den egna personlighetens kärna. Med Stamping Ground och Nomader slog han in på den väg som ledde fram till den insiktsfulla självanalysen i baletterna Hearts Labyrinth.

Själv betraktade Ji?í Kylián Stamping Ground som ett experiment, en utforskning av de rörelser och kommunikationsmönster som härrör ur varje individs urinstinkt, ”det djuriska hos människan”.

I Stamping Ground granskar varje dansare först sin omgivning och märker sedan ut sitt område på samma sätt som djuren (och också människorna) markerar revir. Först efter femte solot inleds samspelet mellan dansarna. De avsmakar varandra och det utmanar varandra, men bara lekfullt och prövande. Det maktspel som koreografen visar fram i Stamping Ground är alltså inte så allvarligt menat.

Stamping Ground hade urpremiär 1983-02-17 på Nederlands Dans Theater och Cullbergpremiär i januari 1992 på Dansens Hus i Stockholm.

Musik: Carlos Chávez (Toccata para instrumentos de percusión, 1942)

Scenografi: Ji?í Kylián

Ljusdesign: Ji?í Kylián/Joop Caboort

Kostym: Heidi De Raad

Iscensättning: Roslyn Anderson

Repetitör: Jens Graff, Bertrand D'At

Uruppförande: 1983

Cullbergpremiär: 1992

Speltid: 25 min