meny mobile
Tillbaka

Eldstad

Spelades: 1985, 1986, 1987, 1988, 1993

Koreograf: Mats Ek

Eldstad. Stad i eld. Mats Eks balett omfattar båda dessa betydelser: Staden i eld med sin dödsbringande hetta, kriget, en plats för förtvivlan och splittring.

Mats Ek berättar att hans första impuls till Eldstad var ett foto i Dagens Nyheter. Fyra indianer i Peru släpar ett lik mellan sig i en presenning. Kanske en fiende. Kanske en främling. Eldstad lämnar många frågor öppna.

I balettens tredje bild möter vi de fyra med byltet mellan sig. Nu är de soldater. Den döda vecklar ut sig ur byltet som en fjäril ur en puppa. I hennes rörelser finns jämsides med smärtan ett hopp, en livsbejakelse. I Eldstads första sekvens dansar en familj – mor, far, son och dotter. De försöker hålla samman i en förvirring som tvingas på dem utifrån av ett katastroftillstånd men som de bär inom sig. I deras strävan att hålla samman finns också en strävan – en nödvändighet – att bryta upp från varandra.I andra bilden dansar en ung man och en ung kvinna förbi varandra, sökande varandra i ett pas de deux där de två aldrig vidrör den andre. Dessa två bilder är knutna till musikvalet, berättar Mats Ek. Att mötas. Att bli vuxen. Något i tillblivelse. De fragmenten lämnar Mats Ek som grund för Eldstad. På den grunden har han byggt vidare. Två avsnitt har lagts till som skildrar samma utsatthet och samma sökande efter värme: ”Moderata flickor” associerar både till flickor på internat och vampyrer.Löparen är en slags godhetsgestalt, närvarande, men knappt märkbar för de övriga.

Familjen och det unge paret skymtar igen – på jakt eller flykt.

Musik:
Philip Glass, Glassworks
D von Bauszner Drei Expressionen
Jean Sibelius Tuonelas svan

Musik: Philip Glass (Glassworks), D von Bauszner (Drei Expressionen), Jean Sibelius (Tuonelas svan)

Ljusdesign: Göran Westrup

Kostym: Mariko Aoyama

Uruppförande: 1985

Speltid: 42 min